En långsiktigt hållbar politik handlar om att agera nu för att skapa goda förutsättningar för framtida generationer. Regeringen har vänt på begreppet, genom att istället för att agera nu sätta upp storvulna mål för framtiden. Det kan uppfattas som kraftfullt att tala om ett planeringsmål om minst 300 TWh fossilfri el till 2045. Men när utsläppen av växthusgaser samtidigt ökat med 7 procent 2024 jämfört med 2023 är det uppenbart att man agerar allt annat än kraftfullt, och i själva verket lämpar över problemen på kommande generationer.
Samtidigt är nuvarande regering förstås inte den första att sätta upp orealistiska prognoser för framtida elbehov. Backar vi till 1967 trodde den statliga Energikommittén att elanvändningen år 2000 skulle hamna mellan 350 och 500 TWh. Det verkliga utfallet blev 147 TWh. Snart sagt varje prognos för landets framtida elbehov har därefter varit väldigt överdriven. Och detta trots att Sveriges elanvändning varit i det närmaste konstant sedan slutet av 1980-talet.
Kraftigt överdrivna prognoser har motiverat utbyggd elproduktion, vilket både haft uppsidor och baksidor. En fördel är att Sverige har en i princip fossilfri elproduktion som också bidrar till att ersätta fossil elproduktion på kontinenten. En nackdel är att långa perioder med billig el gjort att energieffektiviseringsfrågor hamnat långt ner på dagordningen. Med låga elpriser är det svårt att räkna hem investeringar som minskar energislöseri.
Istället för att sikta mot ett mål så långt bort att man kan skjuta upp avgörande beslut på framtiden borde regeringen agera på två fronter här och nu.
Den ena är att minska elbehovet genom att stimulera olika former av energieffektiviseringsåtgärder. Energimyndigheten talar om en potential på 20-25 TWh el fram till år 2030. Den andra är att driva en politik som driver på omställningen från fossil energi till eldrift. Om alla Sveriges 5 miljoner bilar vore elbilar konstaterar Vattenfall att det skulle krävas 12 TWh mer el per år. Att klara en sådan ökning till 2030 är inte oöverkomligt. Men med nuvarande politik - som syftar till att sänka priset på fossila drivmedel - finns förstås inga förutsättningar att bilparken elektrifierats till 2030.
Elektrifieringen av industrin är en svårare nöt att knäcka. Men inte omöjlig. SKGS lyfte 2023 i en rapport att det förutsätter ca 70 TWh el till 2030. I rapporten bedöms utbyggd vindkraft kunna klara detta, under förutsättning att en kraftigt utbyggd vätgasproduktion samtidigt genomförs. Kärnkraft på plats tidigast 2035 är däremot ingen lösning på industrins behov fram till 2030, utan stjäl resurser från den snabba omställning som är nödvändig.
Ett tydligt exempel är att när SKGS presenterade sin rapport 2023 var bedömningen att "om utbyggnaden av främst vindkraft fortsätter i nuvarande takt kan energibalansen på årsbasis upprätthållas till 2030". Sedan dess har utbyggnaden av vindkraft helt avstannat, och regeringen avslagit de flesta ansökningar om storskalig havsbaserad vindkraft.
Ett allt för vidlyftigt mål för hur stor elproduktion som behövs i framtiden riskerar att styra mot storskaliga produktionsslag, istället för kostnadseffektiva och robusta. Det största problemet är dock att målåret 2045 är 15 år för sent. Om företagen ska våga satsa på omställning till fossilfritt nu måste det finnas tillgänglig el redan år 2030. Även om regeringen försinkat omställningen är det fortfarande möjligt att uppnå. Men då krävs en omläggning av politiken som gör att man under resten av 2020-talet åter gör det möjligt att fortsätta utbyggnaden av förnybar elproduktion, i kombination med energilagring och system som optimerar effektanvändningen.
Sammantaget tycks planeringsmålet 2045 vara satt inte för att lösa ett problem, utan för att behålla en politisk konflikt, samtidigt som man vill ge sken av att agera kraftfullt, trots att man i realiteten inte gör något som helst för att minska klimatutsläppen här och nu.
Tomas Hallberg, ordförande 100% Förnybart
Artikeln ursprungligen publicerad i Dala-demokraten.
