Indelningen av Sverige i fyra elområden är motiverad utifrån den begränsade överföringskapaciteten från norr till söder. Kort uttryckt har vi mycket stor kapacitet för elproduktion i norra Sverige, samtidigt som flaskhalsar i elnätet gör att inte all denna el är tillgänglig i södra Sverige. Sedan elområdesindelningen infördes 2011 har prisskillnaden mellan norr och söder därför periodvis varit extremt stor.
De låga elpriserna i norr gör att det idag i princip gör det omöjligt att räkna hem investeringar i ny elproduktion eller att genomföra de åtgärder som behövs för att den befintliga vattenkraften ska klara dagens miljökrav. De relativt höga elpriserna i södra Sverige hämmar samtidigt elektrifieringen och skapar irritation hos elanvändare.
Istället för att åtgärda problemet med flaskhalsarna i elnätet har energiminister Ebba Busch lyft frågan om att utreda hur elområdena kan förändras. Detta trots att EU:s översyn av elområdesindelningen visar att en sådan förändring ger försämrad samhällsekonomisk effektivitet. Och lika glada över sänkt elpris som skåningar skulle bli, skulle förstås norrlänningar bli missnöjda över höjda elpriser. Men en sammanslagning av elområdena utan att flaskhalsarna först byggs bort skulle få större konsekvenser än så. Bland annat skulle elkostnaderna för den elintensiva industri som finns i norra Sverige stiga dramatiskt, vilket i sin tur skulle påverka deras konkurrenskraft, med risk för att man tappar exportmarknader. Många etableringar i Norrland har kommit till stånd just för att man kalkylerat med låga elpriser.
Istället för att utjämna prisskillnaderna genom administrativa förändringar bör fokus istället vara att stärka överföringskapaciteten. Det är självfallet något som tar lång tid och något som kräver omfattande investeringar. Men ekonomiska resurser är inte Svenska kraftnäts stora bekymmer. Den ekonomiska buffert Svk upparbetat utifrån flaskhalsintäkter är cirka 65 miljarder kronor.
Men stärkt överföringskapacitet är inte det enda sättet att minska gapet i elpris mellan norr och söder. Nog så viktigt är att öka elproduktionen i de delar av landet där användningen överstiger produktionskapaciteten. Inte minst för att minska överföringsförlusterna. Ju längre avstånd mellan elproduktion och elanvändning, ju större är dessa förluster, då en del el helt enkelt blir till värme längs vägen. För att minska förlusterna är därför många mindre och lokala elproducenter att föredra framför få stora.
Regeringens ointresse för kombinationen förnybar el och energilagring är därför obegriplig. Kombinationen avfärdas även av Tidningen Näringslivet utifrån de enorma kostnader det skulle medföra att ersätta all elproduktion med batterier under de veckor elbehovet är som störst. Men det som är relevant är en kostnadsjämförelse mellan utbyggd förnybar elproduktion i kombination med batterier, och motsvarande volym utbyggd överföringskapacitet, inte att titta på ett scenario där dagens elöverföring kapas bort helt.
Att Sverige åter blir ett elområde är inte fel som målsättning. Men ett sådant mål måste nås genom att investeringar görs för att både minska behovet av överföringskapacitet, samtidigt som de flaskhalsar som ändå finns kvar byggs bort. Men om politiska beslut fattas om att slopa elområdena utan att det finns grund för det i realiteten, för att på konstlad väg utjämna prisskillnader och inte stöta sig med väljare i södra Sverige, blir effekten att incitamenten för att åtgärda problemen försvinner, samtidigt som Svk får minskade ekonomiska resurser att faktiskt agera. Det är därför hög tid att energiministern börjar utgå ifrån realiteter och inte politisk populism.
Tomas Hallberg, ordförande 100% förnybart
Texten ursprungligen publicerad i Second opinion.
