Det kom kanske som en kalldusch för regeringen när företrädare för industrin för ett par veckor sedan kritiseradesregeringens energipolitik för att vara för ensidigt fokuserad på kärnkraft. Men slutsatsen är självklar. Elproduktionen måste öka de närmaste åren, och regeringens förhoppning om att ha ny elproduktion på plats någongång framåt 2045 räddar inte en bristande elproduktion 2030.
Det snabbaste och mest kostnadseffektiva sättet att öka elproduktionen är fortsatt utbyggnad av förnybar energi. I första hand vindkraft, men också solceller. Och den allra största potentialen finns i havsbaserad vindkraft. Självfallet är det samtidigt så att havsbaserad vindkraft inte passar var som helst, utan är ettintresse som måste vägas mot andra intressen, som exempelvis skydd för den biologiska mångfalden och specifika arter, försvar, sjöfart och fiske. Det är perspektiv som vindkraften måste vägas mot i varje enskilt fall.
Men tillståndsprocesserna måste samtidigt bli mer förutsägbara och snabbas upp, och inte minst måste de aktörer som säger nej motivera varför. När Försvarsmakten nu exempelvis avfärdar alla de tre planerade vindparkerna utanför Upplandskusten, Olof Skötkonung, Fyrskeppet och Najaderna, gör man det utan att ange några skäl. Det gör det omöjligt att förändra och anpassa projekten till Försvarsmaktens behov.
Regeringen har hittills agerat bromskloss i frågor som rör havsbaserad vindkraft. Den utredning om havsbaserad vindkraft som skulle ha presenterats till sommaren har fått förlängd tid till 30 november, på grund av det tilläggsdirektiv som regeringengav i mars. Rent pinsamt var det ointresse som gjorde att regeringen utifrån ett räknefel baserade beslutet att elkablar till havsbaserad vindkraft inte ska betraktas som delar av stamnätet och därför inte finansieras med skattemedel.
Detta trots den havsbaserade vindkraftens många fördelar. Till havs finns möjlighet att bygga långt större vindparker än de som byggs på land, eftersom det inte råder samma konkurrens om markanvändningen.Vidare är vinden kraftigare och jämnare till havs, ofta runt 9meter/sekund, att jämföra med 7–7,5 meter/sekund på land, och ofta också lättare att prognostisera. Kapacitetsfaktorn, det vill säga den tid kraftverken producerar med full effekt, är också större till havs, cirka 50 procent jämfört med cirka 40 procent på land.
Landbaserad vindkraft är trots detta fortfarande billigare än havsbaserad. Det som ändå gör havsbaserad vindkraft intressant är den stora potential den har att leverera den fossilfria el som samhället behöver. Men för att potentialen ska kunna utnyttjas måste spelreglerna vara tydliga för investerare. Även om den som vill etablera havsbaserad vindkraft tar tidiga kontakter med berörda aktörer, ges sällan bindande svar förrän långt senare i processen, vilket skapar stor osäkerhet. Och att processen dessutom kan ta många år riskerar att avskräcka investerare från att ens initiera nya projekt.
En av de viktigaste åtgärderna nu är att modernisera Försvarsmaktens syn på vindkraft. I Försvarsmaktens uppdrag att skydda landet måste ingå att medverka till att minska klimatförändringarna. Man kan inte då vara motståndare till teknik för att fasa bort fossil energi. Försvarsmaktenhar trots det stoppat 9 av 10 vindkraftverk tillhavs under åren 2017-2022, drygt 3 000 vindkraftverk. Och detta ofta utan några tydliga motiveringar och i strid med hur andra Nato länder med Östersjökust agerar.
Törs regeringen ge Försvarsmakten i uppdrag att hitta lösningar för samexistens med vindkraft? Om inte riskerar 90 procent av all möda som läggs ner på att få fram ökad elproduktion från havsbaserad vindkraft även fortsättningsvis vara fruktlös.
Maria Röske, ordförande 100% Förnybart
Artikelnär ursprunligen publicerad i UpsalaNya Tidning.
