Det låga elpris vi nu har haft det senaste året, och som enligt prognoserna ser ut att hålla i sig, välkomnas förstås av många. Men det finns också en tydlig baksida av ett allt för lågt elpris: det ger väldigt svagt incitament till energieffektiviseringsåtgärder. I och med att det för närvarande inte finns några starka ekonomiska drivkrafter för att minska rent slöseri med energi vilar ett allt tyngre ansvar på politiken att driva på utvecklingen. Men inget tyder på att regeringen vill ta det ansvaret.
Enligt Energimyndighetens prognos kommer elanvändningen att öka 2026-2027. Det finns positiva delar i det. Att industri- och transportsektorn ställer om från fossil energi till fossilfri el är en viktig pusselbit för att klara klimatmålen. Men det mest kostnadseffektiva sättet att möta ett ökat elbehov är inte att öka elproduktionen i samma takt, utan att effektivisera elanvändningen och få bort rent slöseri. Och här lämnar utvecklingen i Sverige mycket att önska.
Faktum är att Sverige 2025 ligger i strykklass i Europa när länderna rankas utifrån redan uppnådd energieffektivitetsnivå, nuvarande energieffektiviseringstrend och den förda politik som bedöms ha påverkan fram till 2030. Rankingen görs inom sektorerna industri, transport, hushåll och lokaler. Vad gäller den förda politiken är Sverige sämst eller näst sämst inom alla sektorer utom industrisektorn, där vi intar plats 23 av 27. Varför är regeringens ointresse för energieffektiviseringsåtgärder så kompakt?
Frågan är särskilt berättigad med tanke på den stora potential som regeringens egen expertmyndighet visat finns. Enligt Energimyndigheten skulle vi enbart med hjälp av att använda smartare tekniska lösningar kunna minska Sveriges elanvändning med 20–25 TWh till 2030. Med beteendeförändringar når vi ännu längre. Och även om man från politiskt håll inte törs prata om behov av beteendeförändringar i en tid där miljö- och klimatdebatten klingat av, kan man göra det utifrån beredskapsperspektiv. Men trots att regeringen säger sig ha beredskapsfrågor högt på agendan tycks man ha missat att energieffektivisering och flexibilitet är något som påverkar beredskapen i högsta grad.
I avsaknad av politiskt ledarskap ser vi istället hur bransch efter bransch nu ropar efter politiska beslut som driver på för energieffektivisering. Från bygg- och fastighetsbranschen efterlyser man bland annat en långsiktig plan som hjälper olika typer av fastighetsägare att satsa på energirenovering. Teknikföretagen påpekar att styrmedel för energieffektivisering behövs eftersom privata aktörer saknar incitament för att effektivisera energianvändningen till den nivå som samhället i stort har nytta av.
Brist på idéer finns inte heller. Ett intressant förslag som studeras är att införa auktioneringssystem för energieffektivisering, där företag och andra relevanta aktörer kan tävla om stöd. Upplägget innebär att aktörer som kan presentera den mest kostnadseffektiva energieffektiviseringen vinner.
Vad är det som får regeringen att nöja sig med att Sverige ligger i strykklass istället för att kavla upp ärmarna och plocka energipolitikens absolut lägst hängande frukter?
Maria Röske, ordförande 100% förnybart
Debattartikeln ursprungligen publicerad i Second Opinion
